Det är ett citat från en av de djupaste låtarna jag har hört, I'm OK av Christina Aguilera. Hon sjunger om hur hennes pappa slog hennes mamma medan hon såg på, rädd och fastfrust utan att kunna hjälpa.

Jag insåg just att jag har sett ungefär samma sak. Nej inte samma personer, samma typ av familj. Men fortfarande, jag har sett smärtan och rädslan i den som blir slagen, jag har sett det svarta i ögonen på den som slår. Jag har varit den fastfrusne, inte vågat hjälpa, inte riktigt fattat vad som hänt. Jag har aldrig riktigt vågat erkänna allt det. Jag vågar inte nu heller, personen som slog är alltför nära för att jag ska våga stå upp över den. Jag tänker alltid "äh det är inte så farligt, det finns dom som har det mycket värre än det här, jag borde inte klaga." Och när jag tänker då får jag dåligt samvte eftersom jag känner mig självisk. Och personen som slog har tryckt ned min självkänsla och mitt självförtroende så lågt att jag inte vet om det nånsin kommer kunna hålla sig ovanför botten särskilt länge, mina kompisar och de människor jag inte mig med nu hjälper otroligt mycket, men jag vet inte om de räcker. Men det kommer alltid finnas de som har det värre, det ska inte behöva betyda att jag inte får ha ärr, att jag inte får bryta ihop då och då på grund av min barndom. Alla har rätt till sina egna känslor.

Förlåt om ni inte är intresserade av detta och det bara slösade er tid, jag var bara tvungen att skriva ner mina tankar. XO